"...Han skall finna stor glädje i dig,

Han skall stilla dig med sin kärlek,

Han skall jubla över dig med sång.”

~ Sefanja 3:17b

Tyst ropar han på henne.

I stillheten hör hon Hans stilla, lilla röst

uppvaktar henne på avstånd.

Hon lyssnar uppmärksamt,

längtar efter att höra Hans ljuva röst igen,

fängslad av Hans kärlek.

Den ljumma luften drar henne mjukt till Honom.

Han vinkar till henne och drar uppmärksamheten till sig själv.

Hon ler ett leende hon inte känt på ett tag. 

Han förföljer och fångar henne,

och fängslar henne med sin kärlek.

Hennes tankar löper tillbaka till gårdagen,

till doften av kaprifol som välljuder landsbygden.

Hackspettar som pickar efter insekter i ett ihåligt träd påkallar hennes uppmärksamhet.

Hon går mot solnedgången.

Genom träden, precis under horisonten

Han visar sig för henne igen

som en flammande eldboll som tittar på henne som genom ett gitter

i kvällshimmelens skymning.

I fjärran lockar han sig till sig,

romanserar henne med en symfoni av kikare och fåglar

orkestrerad av Mästaren.

Drömmarna hon hade kanske hade försvunnit,

ändå håller hon fast vid minnena från gårdagen.

Genom spetsgardinerna dyker han upp igen

i månens fullhet.

Drivande bakom de upplysta molnen vakar han över henne,

ger sin älskade sömn.

Ofta i hennes mörkaste stunder

Han uppenbarar sig för henne på subtila sätt.

I fjärilarnas dans i middagssolen

Han uppmuntrar henne innan han fladdrar iväg.

Herren uppenbarar sig för var och en av oss

på subtila, individuella sätt.

För Han finner stor glädje i oss

och stillar oss med sin kärlek.